En jobbig helg och en jobbig början av veckan. Vi hade gäster hemma i lördags och åt en fantastisk tårta, barnen fiskade godis i fiskedamm och gjorde halloweenpyssel. När jag stod med middagsförberedelserna kom Frid med yngsta dotterns kanin som heter Hoppa. Hoppa betedde sig konstigt. Han låg slö i Frids famn och Frid gick ut med honom för att se om han behövde frisk luft. Därefter började han krampa och vända ögonen. Det tog inte många minuter förrän han låg livlös i famnen.
Vi försökte förklara för yngsta dottern att hennes kanin inte levde längre samtidigt som vi grät. Våra vänner erbjöd sig att lämna oss i fred men vi kände att de hellre skulle stanna kvar. Jag fortsatte med middagen och lyckades leverera torskrygg med äggsås och klyftpotatis. Jag hade gjort en specialare till barnen så de fick fish and chips inlindat i tidningspapper. Det blev väldigt gott och mycket uppskattat.
Vi googlade och försökte hitta vad som Hoppa hade drabbats av. Vi kom fram till en aggressiv kaningulsot. Då insåg vi att våra andra kaniner var i stor farozon. De har ju varit i vars ett rum eftersom de slogs men vi förstod att de kunde smittas lätt. Nästa morgon på söndagsmorgon insåg vi att äldsta dotterns kanin; Maximus var sjuk. Han bara satt och vägrade äta. Samma kväll dog han. Nu fanns mellandotterns kanin; Alvin, kvar. Hur skulle vi skydda honom? Han visade inga symptom. Vi ringde veterinären och beställde tid för vaccinering. På måndagskväll såg vi första symptomen. Vi hade tid för vaccinering på tisdagen. Veterinären ville vi skulle komma in ändå. Väl hos veterinären förklarade hon att hon inte kunde se några symptom på honom och att det fortfarande kunde finnas en mikroskopisk chans. Hon kunde ge honom vätska och vi kunde ge honom uppblött mat i spruta för annars skulle han dö av mat och vätskebrist. När vi står och håller i Alvin hör jag en smäll bakom mig. Då har mellandottern svimmat. Det blev väl bara för mycket rent känslomässigt för henne. När vi kom hem ringde jag och pratade med vårdcentralen och de tyckte vi skulle köra in med dottern till akuten. Så vi spenderade tisdagen på barnakuten. De tog alla prover de kunde men allt såg fint ut så vi fick åka hem igen. Men tyvärr avled hennes kanin på kvällen. Äldsta dottern kämpar sig till skolan vilket jag är tacksam för. Hon behöver rutiner och då får hon annat att tänka på. Yngsta dottern är hemma för hon hostar och mellandottern måste ju vara hemma då hon fick hjärnskakning när hon svimmade.
Jag har aldrig varit med om något liknande och jag är ändå uppväxt med djur. Frid har haft många kaniner men aldrig varit med om detta. Hade vi bara anat hade vi givetvis vaccinerat dem direkt. Sorgen efter våra älskade kaniner är enorm och ena stunden säger jag och Frid till varandra att vi aldrig mer skaffar djur men i nästa är det klart att barnen ska få ha djur.
Detta var tuffare än vi någonsin kunde ana men vi tar en stund i taget, en dag i taget så kommer vi igenom detta också. Man får sörja och det får ta tid. Tillsammans kommer vi att klara såna här stunder för det lär ju inte vara sista gången vi kommer behöva gå igenom sorg och tunga stunder. Det är ju en del av livet. Precis som glädjens stunder. Vi har alltid valt att fokusera på glädjen och firandet av livet men när sorgen kommer lutar vi oss mot varandra och gråter. När man är igenom på andra sidan kan man känna glädjen ännu starkare. Just nu njuter jag av höstens vackra färger, våra underbara barn och vår fina familj och givetvis våra stöttande och fantastiska vänner, J och P som finns där för oss i vått och torrt!
Tack för allt vackert vi har i vårt liv!
Jag går med Frid!/Sol