Då är det torsdag och siste november. På söndag är det förste advent. Vi är nästan insnöade. Inte ofta man kan säga det i Skåne. Nu hoppas jag bara att det får ligga. Jag har inga problem med att det kommer snö, problemet är när det börjar töa och sen fryser till is. Kommer det snö och det får ligga kvar kan de röja vägarna, man vet att vinterkläder ska på, snön lyser upp i mörkret och barnen är glada. Även om jag är en sommarmänniska så föredrar jag riktig vinter istället för regn, slask och is. Men det är jobbigt precis efter snöfall som i morse när jag skulle köra dottern till skolan. Då var det lagom muntert när jag inte visste ifall vi skulle kasa av vägen eller ifall det var skottat i backen (typ 2 km) ner till byn. Men jag kom både fram och tillbaka.
I tisdagskväll var jag med om något väldigt otäckt. Jag skulle gå ner till servicehuset vid 22.30 för att göra kvällstoalett. (”göra kvällstoalett”, hur gammal är jag egentligen!!! HAHAHA..) När jag är strax utanför ingången krokar mina kängor ihop sig. Det sitter hyskor som skobanden ska snurras runt. De hyskorna krokade ihop sig. Jag hann inte reagera utan helt plötsligt krasar det i ansiktet och jag inser att jag ligger på marken. Jag trodde kraset innebar att mina glasögon hade gått sönder men till min stora förvåning var de hela. Det gjorde ont i kroppen och jag översköljdes av en trötthet och kände att det var nog helt ok att ligga kvar i den skönt (?) kalla grusen och sova en stund. Men någonstans förstod jag att jag nog var tvungen att ta mig upp. När jag skulle ta hjälp av min vänstra arm strålade det smärta genom den samtidigt som smärtan i mina knän gjorde sig till känna. Men på något sätt tog jag mig upp. Kände mig som 90 år. Jag stapplade in på toa omtumlad av chocken. Landade på toan och då kom tårarna. Jag lyckades borsta tänderna och ta mig hem till bussen. Där lossnade chocken ordentligt och kroppen skakade okontrollerat samtidigt som tårarna sprutade som på ett barn. Vilken tur att barnen sov och att Frid kunde ta hand om mig. Jag hade skrapat pannan och fått en rejäl bula, mina knä har bulor och min arm gjorde ont i vissa rörelser. Jag fick nog armen under mig för jag hade skrapmärken ovanpå handryggen. Igår, alltså dagen efter, fick jag tid på vårdcentralen för att kolla min arm. Men de tror inte på någon fraktur bara en kraftig smäll. Jag ska dock hålla koll på symptom för hjärnskakning de närmsta dagarna. Jag är öm, har träningsvärk och är enormt trött just nu så det är vila som gäller. Sköterskan sa att jag hade haft en enorm tur som inte var mer skadad och att mina glasögon hade klarat sig. Mycket handlade om att jag hade haft tjocka vinterkläder på mig. De dämpade fallet.
Livet i bussen snurrar på bra tycker jag. Det är ju stor fördel med servicehuset. Inga köer till toa eller dusch. Hahaha. Alla med barn kan nog relatera till detta. Vi börjar komma in i rutinerna. Inte en enda gång har någon sagt att de längtar tillbaka till huset. Vi har också konstaterat att klarar vi denna årstiden så klarar vi allt. Sommarhalvåret är ju ganska enkelt att bo litet för då kan man vara ute mycket men nu är vi hänvisade till att vara inne mycket. Än så länge har det inte varit några problem. Men vi får utvärdera det till våren. Vi har det iallafall mysigt med sagoläsning och sällskapsspel efter middagen. Vi ska givetvis baka både lussekatter och pepparkakor. Vår nissa Nicolina har flyttat med oss med sin lilla dörr och jag anar att hon lämnar adventskalendrar till barnen imorgon. Det bästa med en magisk nisse/nissa, hen kan flytta med oss var vi än befinner oss. Jag ser fram emot vår första jul i bussen.
Nu får jag lägga mig och vila denna ömma kropp en stund.
Jag går med Frid! / Sol