Mars, trädgårdsfika, familjeprojekt och härliga Sverige

Då är vi inne i mars. Nu går det undan. Det blir ljusare och ljusare. Jag har satt tomatfrön och hunnit plantera om dem. Igår sådde jag spenatfrö ute i vår ena pallkrage. Glömde tyvärr lägga över duk inatt och givetvis blev det flera minusgrader. Men har jag tur har fröna legat skyddade och gror när de känner att det är rätt temperatur. Spenatfrö vet jag att man kan så på vintern så jag är inte jätteorolig. Det har varit ett otroligt väder denna veckan. Soligt och härligt. Igår tänkte jag elda i vår eldplats och vara ute hela eftermiddagen med barnen. Tyvärr hade jag bara fuktig/blöt ved, alldeles för stora vedträn och inte tillräcklig armstyrka för att få igång elden. Jag fick ge upp, humöret var inte på topp då men jag gick in och värmde nyponsoppa. Serverade soppan med glass, då kommenterades det att ”man måste ju ha strössel till glassen”. För mig är det lyx nog att äta glass och mitt humör blev inte bättre. När ätningen (utan strössel) var över tog jag en kopp kaffe och satte mig i solstolen. Då vände det. Jag kände hur mitt dåliga humör rann av mig i samma takt som flickorna kom överens och satte igång att leka. De var ute till ca 16.30. Så underbart att uteleken är igång och att ljuset tillåter det. De somnade gott sen. 🙂 Nu längtar jag enormt efter vår husvagn som står på vinterhotell. Vi ska hämta den i påsk och det är i början på april. Kanske skulle kunna hämta den i slutet på mars. Det är en strålande dag idag också och jag planerar utevistelse. Kanske kan fortsätta röja i växthustunneln. Vi har fått in bord och stolar och fikat där i början på veckan. Men det är en djungel av lurviga rallarrosor som står vissna och gamla krukor och annat. I år har jag tänkt göra vid så vi kan sitta där och fika i mitten och med plantering runt om. Vi gjorde ju så fint i fjol utanför med pallkragar i ett rutmönster och sten runt om. Det är ju bra med växthustunneln för där lägger jag droppslang men sen är det ju lika bra ute för när det regnar behöver jag inte vara orolig för vattningen. Jag ska även rensa bland stenen runt pallkragarna för nu på våren är det lätt att rensa ogräs.

Vi har några familjeprojekt på gång som jag inte tänker avslöja förrän de är fullbordade. Det är fortfarande för skört att diskutera i allmänheten. Men vi är fulla av förväntan och hoppas att alla kuggar i hjulet får rulla på friktionsfritt. Jag kan dock berätta om ett projekt jag håller på med. Jag skickade in mina barnboksmanus till ett förlag och de tackade nej. Det finns många förlag att skicka till och i vanliga fall skickar man inte bara till ett utan många. Men för mig var det jättestort att skicka iväg så jag valde bara ett förlag. När de sa nej tänkte jag om och tänker nu spela in mina manus och lägga dem på youtube. Så får vi se om det ger mer. Det viktiga för mig är ju att mina böcker blir lästa (eller lyssnade på). Jag känner att de behöver komma ut bland folk…bland barnen.

Ett annat projekt jag även kan berätta om är att jag kommer komma igång med vikingalivet igen. Det blev ju pausat när pandemin drog igång. Vi lade vårt vikingaliv på hyllan. Vi visste inte ens om vi ville tillbaka till det igen. Men nu kallar min vikingakvinna på mig. Hon och jag är inte färdiga med varandra. Hur detta arbetet ska se ut får ni se.

Nu har jag hetat Sol i över ett år. Det har varit en spännande resa. Det är ju lättast för de människor som lär känna mig nu som Sol men de flesta som kände mig som Nina har gått helt över till Sol vilket känns mycket fint. Dottern ifrågasatte varför några i vår närhet fortfarande säger Nina. Jag vet inte svarade jag, de tycker väl inte det är så noga. Då svarade hon; det känns ju respektlöst. Tack min fina dotter och vad jag blir glad för att jag har gett dig en bra uppfostran.

Jag har varit en sökare hela mitt liv och äntligen börjar jag hitta hem. Jag har ett förhållande som är tryggt och där jag får vara mig själv. Hela livet har jag anpassat mig till den milda grad att jag till slut inte visste vem jag var. Detta har inget med mina föräldrar att göra. Jag har alltid känt mig trygg och mina föräldrar har varit mina förebilder. Men omständigheterna och erfarenheterna från mina tidigare liv har gett mig vissa tankar på hur jag ska vara som människa. Jag har gjort mig så liten så jag nästan har blivit osynlig. Nu är jag på väg att bli synlig och det är läskigt men även spännande. Jag har förstått att jag har en ledarroll i mig och jag är nomad. Däremot behöver jag inte flytta runt utan jag kan ha en trygg bas samtidigt som jag reser. Som förälder får man träna på sin ledarroll och barnen har verkligen varit och är mina stora läromästare och förebilder. Jag har verkligen fått granska mig själv och mina tankar på hur man är förebild och ledare till barnen som växer upp. Det innebär att jag har fått gå på min magkänsla och med facit i hand har jag gjort det bästa för mina barn. Som högkänslig och med högkänsliga barn kan man inte köra på i hundra utan måste andas och backa undan och fundera innan man tar beslut. Det passar inte i vårt samhälle. Vi ska köra på i hundra och lära barnen att göra detsamma. In på förskola, sitt i skolbänken, gör precis vad dina föräldrar säger eller vad läraren säger. Kom inte med egna idéer och var bara kreativ inom ramarna. Utbilda dig och arbeta sen hårt. Ifrågasätt inte, bara spring på. Om du mår dåligt så gå till doktorn så kan du få tabletter men känn inte efter för mycket. Jag vet att jag provocerar med dessa rader men de flesta idag är så pass hjärntvättade att de inte ens ifrågasätter. Varför mår större av befolkningen dåligt? Varför har vi så många unga som väljer att avsluta sitt liv? Varför finns det så mycket hat att folk som inte passar i normen ska hatas. Läste senast imorse att en ung tjej som är same får enormt mycket hat och hot att det är ju inte rimligt. En annan man som vill klä sig som kvinna orkar knappt stå upp för sig själv för alla påtryckningar. Varför kan inte folk känna glädje, kärlek och acceptans? Var kommer allt hat ifrån? Varför ska svenska familjer tvingas lämna sitt trygga hemland för deras barn inte kan få rätt undervisning här i ”fina härliga” Sverige? Sverige som står upp för barnens bästa! Är det bara snack? Invandrare kommer hit med fruktansvärda trauma men ingen vet hur de ska kunna få hjälp i det. De får stanna i Sverige i år innan de skickas ut igen, barn som har kommit hit eller till och med är födda här skickas helt plötsligt ”tillbaka” till ett land de inte känner någon och inte kan språket i. Är det barnens bästa? Eller barn som tvunget ska umgås med biologiska föräldrar trots våld och rädslor.

Trots allt detta väljer jag att se kärleken. Kärleken och ljuset måste segra men vi kan inte gå i koppel. Vi måste börja tänka själva! Vad är rimligt? Är det beslutat med kärlek? Tänk efter nästa gång du ska säga något eller göra något. Kommer det från hjärtat? Kommer det från kärlek?

Låt kärleken och ljuset segra!

Jag går med Frid! /Sol

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *