Vi gick från pandemikris till krigskris. För några veckor sen gick Putin in med buller och bång i Ukraina. När man ”står så här utifrån” och tittar ser det ju helt oprovocerat ut. Dessutom hotar han resten av världen genom att säga att om någon lägger sig i får de ta konsekvenserna. Det som är helt otroligt fint i detta är att hela världen står bakom Ukraina. De får stöd och hjälp från alla håll. Till och med vårt eget land har skickat både pengar och stridsmedel vilket kan ju vara lite förvånansvärt då Sverige ska vara neutrala.
Men samtidigt är våren på väg och det gör ju att man får lättare att andas om man inte är pollenallergiker förstås.. (sorry för dåligt skämt..hahahaha) Helt ärligt, återkomsten av ljuset behövs verkligen i vårt mörka land. När mörkret kommer bejakar jag dess gömställe. Grottar in mig i mitt ide. När mars kommer tror jag att jag vill stanna i mitt ide för alltid, ända tills solens strålar lyser upp min tillvaro och jag kommer på nya tankar. Då gör mitt soldyrkande hjärta små glada skutt och hopp. Det är de underbara livsandarna som gör sig påminda. Det som är annorlunda i år är att odlingsandarna har hållit sig tysta. I ett tappert försök att väcka dem handlades det hem fröer men förgäves. Än så länge finns ju tid även om det snart brinner i knutarna om tomatfröna ska sättas. Varje vår sätter jag fröer och jag brukar börja i februari men i år har jag inte haft lust och det är ok. Det får vara så ibland. Min fina växthustunnel får väl inredas med en skrivhörna om det inte blir någon odling i år. En liten rolig anekdot om vår trädgård som jag måste dela med mig av är när vi flyttade in vårt hus fanns det ett gäng Dahliaknölar i jorden. (För er som inte vet är det en sorts blomma) När hösten kom grävde vi upp dem som sig bör och fyllde matkällaren. Där fick de ligga till våren. När de hade legat där alldeles för länge och vi inte blev färdiga att sätta dem i jorden slängde vi dem. Vi konstaterade att vi inte kunde ha saker som skulle skötas på det sättet. Som ska grävas upp för att förvaras och sen grävas ner igen. Speciellt inte då vi hade en liten nyfödd dotter att ta hand om. Men visst fick vi dåligt samvete för att vi inte hade tagit hand om arvet vi hade blivit tilldelade av farbrorn och tanten vi köpte huset av. Det roliga är att många av instagramkonto som jag följer nu pratar sig blåa om Dahlior. Men nej, vi ångrar oss inte och jag brukar snabbt klicka mig förbi alla frälsta Dahlia-inlägg. Ringblommor däremot är underbara blommor! Ätbara och sköter sig själva! Stort ”gilla” på den! 🙂
Jag går med Frid! /Sol